Det vi lär oss när vi är små...

...Sitter oftast kvar lååååångt efter, eller hur?

När jag var liten så blev jag som så många andra barn "lärd" av mina föräldrar att godis det fick man på lördagarna, därav kallat "lördagsgodis".

Eftersom man lärde sig redan då som liten att godis var en självklarhet på helgen kan det vara svårt att som vuxen ta bort den vanan, den har ju trots allt funnits med oss såååå himla länge.

Det våra föräldrar lärt oss är ju inget vi
måste följa när vi blir vuxna, eftersom deras regler och levnadssätt är något dom valt och inte nödvändigtvis vi själva. Därför har jag valt att plocka ur just den delen om lördagsgodiset ur min "ryggsäck", varför? Jo för jag vill kunna äta söta saker när JAG känner för det och inte på grund av någon invand "regel".

Samma sak gäller det med tröstätning,
Den kan relateras till att modern när man var spädbarn gav barnet bröstmjölk när det skrek. Bröstmjölken är söt i sig själv. Vi är alltså vana med att få sött när vi är små (bröstmjölken).

Den vanan följer sedan med oss under livets gång. Av den anledningen känner vår kropp och knopp ett behov av söta saker när vi blir nedstämda, många gånger handlar det egentligen om att vi försöker hitta ett substitut till lycka.

Bara för att vi är vana det här mönstren så betyder det inte att vi nödvändigtvis måste följa dem.
Det är upp till varje enskild individ om dom vill leva efter vanan eller välja en annan väg (som mig).

Nu menar jag förstås inte att man aldrig ska äta sött utan bara att dessa två mönster är så vanliga och det är bra att vara uppmärksam på dem.

Det är då man får stanna upp och ifrågasätta sig själv "- är jag verkligen sugen på den här Bullen? Eller vill jag bara ha nått sött som tröst?"

Något att vara uppmärksam på :)