Väl där revs trettio minuter av på löpbandet, 8,6 km/h tempo.
Svetten sprutade och jag lämnade bandet med ett leende från öra till öra och ett lyckorus utan dess like.
Att jag "funnit" löpningen och faktiskt börjar förstå vad alla hängivna löpare pratar om när dom entusiastiskt hyllar träningsformen känns underbart!
Löpningen piggar upp mig, får mig att se att det är jag som lägger ribban
och att jag kan flytta gränserna.
Siktet är inställt på Vårruset i Stockholm i maj, ska springa med mins älskade storasystrar och deras vänner.
Behöver jag säga att jag längtar?!
Heja heja! Jag började smyggilla löpning för något år sedan, och det finns inget som slår känslan av nöjdhet som efter ett löppass. Däremot gillar jag inte löpband, så jag står ut ibland, men väntar främst på sommarlöpningen :)
SvaraRaderaVisst är löpning underbart!? Den träningsform kjag får absolut mest endorfiner av! UNDERBART!! :D Fin blogg förresten, la till dig på bloglovin :)
SvaraRadera