När du och jag blev vi.

Jag skriver mest om min träning och kost i den här bloggen eftersom jag har valt att det ska vara just en träningsblogg, men ibland vill jag skriva om sidospår, känslor och andra delar av mitt liv.
Så nu är du som läsare förberedd, för det här kommer bli ett sådant inlägg som inte handlar om träning utan om just känslor.

Första gången det blev vi två så hade vi oerhört dåliga förutsättningar.
Du skulle precis flytta till Stockholm och börja på nytt jobb medans jag som fortfarande gick på gymnasiet, blev kvar här.
Vi försökte med distansförhållande men tröttnade båda två ganska snabbt.
Om vi hade tur så gick det att ses varannan helg, på sin höjd.
När du väl var hemma skulle du dock inte bara träffa mig (vilket jag förstår), du skulle ju hinna träffa sin familj och alla polarna också. Allt blev stressigt och ett enda kaos.
Efter fyra månader var situationen ohållbar och vi gjorde slut. Ett gemensamt beslut.
Jag tänkte att jag hade förstört något så fint, mist min bästa killkomp.is.
Nu skulle inget någonsin bli sig likt mellan oss två igen.

Tiden gick, vi pratade knappt med varandra.
När vi sågs hos gemensamma vänner var stämningen minst sagt spänd.

Jag skaffade en ny pojkvän, trodde jag var kär och flyttade in hos honom.

Du och jag började prata igen men du kom aldrig och hälsade på hos mig, trots att jag insisterade.
(I efterhand har du förklarat att du inte ville hälsa på för att du inte ville gå in i "vårt hem" ifall det skulle synas där att jag var lycklig.)

Sen kom hösten och du skulle resa bort. Ett halvår i Nya Zeeland.
Jag var otroligt ledsen och förstod inte riktigt att du skulle åka.

Du reste iväg och vintern kom.
Jag tänkte på dig ofta och mycket, undrade hur du hade det.

Jag bestämde mig för att börja studera, valde utbildning och började läsa teoriutdelen av utbildningen i januari.
I samband med det gjorde jag och min dåvarande sambo slut, både för att han som det svin han var, hade varit otrogen en månad innan - utan att säga det (!) och för att lågan brunnit ut oss emellan.
Jag flyttade hem, pluggade samtidigt intensivt och reste hela tiden till Stockholm för att ta del av de lärarledda lektionerna som hörde till.

Då önskade jag verkligen att du skulle varit där, mitt liv var som ett pussel och jag fick ingen ordning på det.

Våren kom, jag hade en ny egen lägenhet och lärde mig att bli stark i mig själv.

Du skulle komma hem till sommaren och jag längtade så.

I mars, en solig kall vårdag, ringde en nära väninna och bad att få komma på besök precis då för hon hade en överraskning till mig.
Det fick hon väll tänkte jag och undrade vad det var för överraskning hon hade åt mig.
Hon plingade på, jag öppnade och vi kramades. Sen stiger du fram, som stått gömd bakom dörren och du bara log och sa "Hej!" med världens största leende.
Jag trodde inte det var sant och fick inte ihop det, jag fick tårar i ögonen sen kramades vi, lääääänge.
Den dagen var den bästa på länge,
du var hemma igen, äntligen.

Vi började umgås mycket och ofta igen, jag trivs så i ditt sällskap och kände mig så lycklig.

Runt påsk gick livet i elaka vågor för mig, mycket plugg med en ny kurs där jag kände mig osäker.
Du fanns där hela tiden.

Vi var ut och festade på långfredagen och jag blev för full och arg och ville gå hem. Du följde med och pratade lite vett i mig.
När vi kom hem till mig avslöjade du att du var kär i mig, igen.
Jag var så less på killar just då,
att jag sa att jag ville bara vara din vän.

Tiden gick, vi fortsatte umgås ändå.
Jag kommer ihåg hur jag tänkte,
att såhär mycket hade jag inte skrattat på länge. Jag var lycklig.

I juni så umgicks vi en kväll, kollade på film. Efter filmen var slut tänkte jag dra hem men jag såg på dig att något inte stod rätt till, du såg så ledsen ut.
Jag frågade var det var som var fel,
Då började tårarna rinna nerför dina kinder och du utbrast "- jag är fortfarande kär i dig!".
Jag blev chockad, men glad och vi pratade igenom det hela och bestämde oss för att börja dejta men att inte säga att vi var tillsammans direkt. Tiden fick utvisa resten.

Allt blev bara bättre och bättre och jag insåg att fan, jag hade ju varit kär i dig hela tiden. För varje gång jag träffade en ny kille så jämförde jag den med dig. "-jag måste kunna skratta lika mycket med den här personen som jag gör med Micke!"

Så då var det kört, jag var såld, på dig.
Vi blev tillsammans och det är det bästa beslutet jag tagit hittills i mitt liv för du ger mig så oerhört mycket glädje och jag mår så himla bra med dig. Min Mikael!