30 augusti 2012

Mina forna sjukdomar

Tänkasej, att det alltid ska snackas så himla mycket (ursäkta uttrycket!) SKIT.

Människor tror de vet ett och annat.
Det ska pratas hejvilt men inte med personen det handlar om, nejnej det verkar jobbigt, så istället pratas det RUNT personen det handlar om.

Nu handlar det här om min bakrund och som ni kanske märker är jag lite frustrerad.
Jag fick nyligen höra att det är så att människor i min närhet som tror jag har Anorexia. Så glad att jag fick veta det här för jag ska konfrontera dessa människor och förklara ett och annat.

För såhär ligger det till:
Jag har varit sjuk FÖRUT i Anorexia/Bulimi MEN det var längesen jag friskförklarades och jag har inga komplikationer från sjukdomarna kvar.
5 år gav jag till dessa eländes sjukdomar, 5 år av rent helvete och ångest framkallad av dessa ätmonster.

Det gör mig ledsen att tänka tillbaka på hur jag behandlade människor i min närhet när jag var som sämst i sjukdomen. Det gör också ont att tänka på allt mina närstående gått igenom, mina föräldrar och mina systrar hade inte valt det där helvetet men dom drogs med på åkturen ändå..

Tänk all tid jag lät sjukdomarna ta ifrån mig, all energi och alla ögonblick jag försummat för att ätstörningsdjävulen styrt mig åt ett annat håll.

Det ända jag tänker på idag när jag ser tillbaka på den tiden är att det är tragiskt. Tragiskt för jag vet att det finns andra där ute som JUST NU genomgår samma helvete som jag gjort och jag önskar ingen den smärtan.

Men mitt i all misär som sjukdomarna drog med sig så tänker jag idag att jag har lärt mig massor om mig själv (även om det var den hårda vägen) och att jag idag är en väldigt stark tjej som står med båda fötterna på jorden.
Jag gör det jag mår bra av och tror på mig själv idag.

Jag tänker på hur långt jag kommit idag. Jag äter saker jag aldrig trodde jag skulle kunna äta igen (eftersom jag tidigare hetsätit dem) och klarar av det. För så mycket sitter i huvudet!

Får jag sockersug vet jag idag, att suget klingar av bara jag väntar ut det.

Får jag ångest så får jag inte panik som förr i tiden utan idag accepterar jag ångesten och VÅGAR vara i den, det är inte farligt även om det aldrig är roligt när den kommer.

Jag tränar på, som jag alltid gjort,
men på andra grunder än när jag var sjuk. Då ville jag bara gå ner i vikt och förbränningstränade massor men nu vill jag bara lägga på mig mer och mer muskelmassa. För muskler är snyggt, det tycker jag :-)

Så summan av kardemumman i detta inlägg är:
Om ni undrar något så är det faktiskt bara att konfrontera personen i fråga, kanske det inte alls är som ni tror utan tvärtom. VÅGA fråga istället för att prata skit bakom ryggen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar