2 oktober 2012

Svart som döden

Det är otroligt mycket död omkring mig nu. Tre fina människor som är kopplade till mig har gått bort,
inom loppet av en månad.

Människor runt om mig som jag bryr mig om dör eller så mår de väldigt dåligt för att de har mist någon väldigt nära.

Själv står jag bredvid och ser på,
ser hur dessa älskvärda själar försöker förstå varför ödet velat annorlunda än de själva och varför vissa människor måste dö, fast vi tycker att de dött alldeles för tidigt.

Jag anstränger mig för att göra det ända jag kan, så bra som möjligt.
Att visa att jag finns här, att jag sträcker ut min hand ifall de behöver bli fångade, att jag gärna kramar och ägnar långa höstkvällar åt djupa telefonsamtal.
För jag vill finnas där, när och om jag behövs. Ensam är inte alltid stark, ibland är det bättre att svälja stoltheten och be om stöd.
Jag har själv suttit där med gråten i halsen, så jag vet.

Om någon av de drabbade läser detta, tveka inte att slå en signal.

1 kommentar: